Skördetid och höstmenyer

Det regnar ute. Det har det inte gjort på flera veckor tror jag, så det är helt OK. Det verkar börja bli höst nu, men sommaren har verkligen hängt i länge och varit fantastiskt varm och solig. Vi är mer stationära på hösten än på sommaren så nu är det dags att planera maten igen och sluta med sommarens mer spontana utsvävningar. Nedan ser ni våra menyer ut för de närmaste ca 4 veckorna, jag har inte räknat ut exakt kostnad för detta men baserat på tidigare uträkningar så hamnar vi på mellan 1000-1500kr/månad inklusive frukost med detta upplägg. Vi försöker handla ekologiskt, närproducerat och saker som är i säsong. Om det är möjligt plockar vi saker själv.Vi har lite odlingar, men det blir mest som bonus, inga enorma mängder: Zucchini, mangold, morötter och lök har vi en hel del. Lite sallat, persilja och dill finns också. Broccolin och kålrabbin åt någon slags små fjärilslarver upp innan det blev något av dem.

Skillnaden mot tidigare är att min man om möjligt har ännu mer ont om tid så han måste ibland kunna äta lunch i bilen på väg någonstans. För att vi inte ska riskera att han då är hänvisad till snabbmat så ser jag till att göra matiga piroger och pizza som går att värma snabbt i micron och äta "on the go".

Luncher sept-okt, utan inbördes ordning:

4 x Rotfruktspizza
4 x Spaghetti och köttfärssås/sojafärssås
4 x Höstig svampgryta m sojakött och nakenhavre
1 x Falaffel med ris och tomatsallad
3 x Röd linsgryta m koksmjölk och tomat med ris
4 x Köttbullar och potatis/potatis och kikärtssallad
4 x Lecsó (ungersk paprikagryta) med potatis/och wienerkorv
4 x Pasta med tonfisk- och purjolökssås
5 x Köttfärspirog/Bönsallad
3 x kikärtspannkakor m rivna morötter o lingon (+ ev bacon el dyl)


Middagar (soppor). Alltid hembakt bröd + ost, ibland matmuffins till:

3 x Gul ärtsoppa
4 x Grönsakssoppa med kikärtor
3 x Tomatsoppa med pasta
2 x Grön ärtsoppa
4 x Kålsoppa
2 x Kantarellsoppa
3 x Minestronesoppa m pasta o bönor
2 x Mangoldsoppa med ägghalvor
3 x Potatis och purjolökssoppa
2 x Svamp och zucchinisoppa
4 x Böngulasch


Idag, söndag, är matlagningsdag för mig. Jag började med att sätta en bröddeg i går kväll innan jag gick och la mig, bakade ut den i morse. Jag har kokat Lecsó, en ungersk paprikagryta och lagt tunnt skivad ingefära i torken. Jag ska också baka rotfruktspizza.

Rotfruktspizza

Detta är en god hösträtt baserad på en pizzatyp som brukar kallas "Pizza bianco", vit pizza. Jag gillar lite grövre pizzabotten m lite vetekli och grahamsmjöl på ca 10-15g jäst/500g mjöl som får jäsa länge (i alla fall 4-5 timmar på svalt ställe, helst över natt) och som kavlas ut ganska tunt, på detta brer jag generöst med gräddfil blandad med pressad vitlök och lite salt. Sedan skivar jag rotfrukter, förslagsvis potatis, morötter och palsternacka tunt (helst på mandolin) och lägger dem i fiskfjällsformation på bottnen. Salta och peppra efter smak. Ringla eller spraya lite olivolja över. In i ugnen på ca 240°C tills rotfrukterna fått fin färg och känns mjuka när man sticker i dem med en sticka. Skuren i mindre bitar gör sig den här rätten väldigt bra som förrätt och på bufféer.

Pizzadeg över? Gör piroger! Oftast blir det köttfärsfyllning i pirogerna jag gör till A, jag använder upp den sista älgfärsen vi har sedan förra året nu. Jag kokar som bekant storkok och fryser in, nu blir det köttfärssås på 2 kg färs med ca 600-700g rivna morötter, ca 400g lök,  och ca 700g tomatkross och kanske 150g tomatpuré. Den blir ganska tjock och fungerar bra som pirogfyllning också. Jag använder samma deg till pirogerna som till pizzabotten så jag passar på att både göra köttfärssås, piroger och rotfruktspizza samtidigt. Självklart kan man fylla vad man vill i pirogerna... Pensla dem med lite ägg före gräddning så blir de blanka och fina också.

Nu ska jag fortsätta med matlagningen! Hörs!

Bloggtystnaden bruten, mer bloggande på G...

Sommaren är min allra intensivaste period vad gäller arbete. När alla andra har semester jobbar vi på för att försöka ha något att leva på under vintern när det är lågsäsong för bygg och renovering. I början av maj drog det i gång i år och jag tänkte att jag skulle skriva något om det stundande uppehållet i bloggen, men inte ens det hann jag med! Lite mer jobb betyder ju också inkomster som är lite större än vår super-sparlåga vi gått på under vintern, men vi har fortfarande en ganska sträng matbudget och i stort sett köpstopp. Guldkanten kommer från de egna odlingarna som dock har lidit lite av årets torka och att vi jobbat långt hemifrån i år och inte varit hemma och vattnat så mycket som vi borde. Men lite squash, ganska mycket mangold och en del sallad blir det.

Mangold är jag väldigt förtjust i, väldigt gott i kombination med ost, kantareller och rostade fröer. Snabba tipset: Fräs skivad rödlök och svamp, t ex kantareller, med grovhackad mangold i en stekpanna. Servera som förrätt eller lättare rätt med valfri typ av kolhydrat (t ex potatis eller bröd) med grovriven ost och rostade kärnor/frön.

Har hunnit fundera på bloggens upplägg och format och kommit fram till att jag måste skriva kortare inlägg, jag har inte tid att skriva långa inlägg varje gång som jag skulle vilja och då blir det istället inget inlägg skrivet. Så nu ska jag börja moralisera i kortformat istället!

Dessutom kan jag glädja konstintresserade läsare med att jag kommer att blogga på en keramikblogg också från och med nu. Jag går nämligen ett fortsättningsår på Keramik - och glaslinjen på Kyrkeruds Folkhögskola på halvdistans och där ska vi sköta en del av kommunikation och redovisning via en blogg: http://kyrkerudkeramik.wordpress.com/ Det är inte bara jag som skriver där utan även mina kurskamrater Sanna, Nilla och Christin.

Om en dryg vecka ska jag leverera en bröllopstårta - tyvärr inte ekologisk, det är inte alla kunder som är intresserade av det. Det blir en chokladbotten med tryffelfyllning i tre våningar dekorerad med band och orkidéer i sockerpasta (fondant eller sugarpaste). Den senaste tårtan jag gjorde var en födelsedagstårta i form av en Cadillac DeVille -59. Den var fylld med hallonmousse och vaniljkräm. Den var väldigt rolig att göra, men tog väldigt lång tid. Beställaren var nöjd!


Vi hörs!

Ännu mer Gröna kassen: rapport om de två sista rätterna.

Nu äntligen fick jag lite tid att skriva om de två sista rätterna jag lagade ur min vinst från Gröna kassen. Det var några veckor sedan nu, men det har varit fullt upp. Jag har till exempel hunnit med att både vara med och bränt min keramik på en så kallad saltbränning och på en rakubränning. Väldigt roligt. Det kanske blir ett eget inlägg om det.

Tillbaka till maten. Den tidigare nämnda grönsakslådan med cashewtäcke var verkligen en mycket lyckad rätt! En favorit för mig, men inte något för maken. Man ugnsbakar blandade grönsaker - i detta fall broccoli, röd paprika, champinjoner och lök. En av rödbetorna som skulle vara med i rödbetspajen hade smitit och gömt sig i grönsakslådan, så den fick också vara med.

Nöttäcket gör man genom att mixa en påse blötlagda naturella cashewnötter (minst 15 min) med 2 msk olja och 2 pressade vitlöksklyftor, 1 krm chili och 0,5 tsk salt och 1 krm svartpeppar. Kan behöva stå lite så att det tjocknar. Lägg som ett täcke på de halvfärdigbakade grönsakerna, gratinera med dem i ugnen i ca 10-20 min. Enkelt och gott.

Det gick ganska snabbt att laga maten, även om grönsakerna tog längre tid att baka i ugnen än utsatt tid.   Men det blev fantastiskt gott - och portionsstorleken var generös, jag tror att jag åt 5 gånger av rätten. Detta kommer jag säkert att laga igen när jag har bättre ekonomi. Ekologiska cashewnötter är ganska dyra och det är inget jag får plats med i budgeten just nu. Nakenhavren som var till är också en god ny bekantskap.




Den sista rätten i kassen var "proteinraggmunkar" som de kallades i receptet, med kikärtsmjöl och sojamjölk. I smeten skulle det också vara med vego-skinka "Sk*nka" (sic!) som var gjord av bl a vetegluten och sojaprotein. Det var dock en ingrediens i den jag reagerade på, nämligen att skinkan är färgad med järnoxid. Alltså rost. Det kanske inte är farligt att äta rost, men jag avstår gärna. Däremot har jag gärna järnoxid på mina keramiska skapelser... Den såg faktiskt i stort sett ut som strimlad skinka, om än lite smuligare, i förpackningen. Den var lite svår att steka och ville gärna smula sönder sig, fast jag försökte röra så lite som möjligt. Jag valde att inte röra ner Sk*nkan i smeten utan serverade den vid sidan om så att man kunde välja att äta den eller ej.

Jag hittade en blogg som skrev om produkten Sk*nka, och jag kan inte mer än hålla med exakt. Jag har aldrig som vegetarian saknat att äta kött, alltså har jag heller aldrig gillat ersättningsprodukterna heller. Jag är helt enkelt fel målgrupp, för jag tycker att det är jättebra med sådana här produkter för dem som saknar kött, men jag klarar inte av den märkliga konsistensen som ofta lyckas att bli läskigare än köttkonsistensen i sig. Läs gärna inlägget jag hittade här, på bloggen Kärlek på tallrik som exakt fångar min upplevelse. Kontentan är helt enkelt att jag verkligen inte gillade produkten, den smakade torrt, och syntetiskt, med en svag syra eller kanske metallisk smak med en märklig konsistens (påminde om sojakorv som jag heller inte klarar av, men lösare och lite grynigare). Men nu kommer det intressantaste: Min vanligtvis lite kräsne make gillade den! Han tyckte att den fungerade bra som stekt tillbehör till raggmunkarna och saknade den när den var slut. Så, testa själva innan ni dömer - bara för att jag inte gillade den betyder det inte att ni inte gör det. Raggmunkarna var i alla fall  mycket lyckade, och väldigt goda. De räckte hur länge som helst - man blev vrålmätt! Jag tror att det för oss räckte till säkert 6-7 portioner om inte mer. Vi åt dem med rivna morötter och lingonsylt. Ja, och maken åt dem först med Sk*nkan, men sedan med stekta köttbullar när de tog slut. Dessa kommer vi definitivt att göra igen, om vi får tag på kikärtsmjöl - ingen stapelvara i affärerna häromkring. Möjligen på hälsokosten, men då blir det ju dyrt förstås. Det var en väldigt bra produkt, likaså sojamjölken som var i. Riktigt all sojamjölk gick inte åt så jag drack upp resten, och jag tycker faktiskt att det är gott, mycket godare än vanlig mjölk som jag inte alls gillar.

Här kommer receptet på raggmunkarna:

Proteinraggmunkar à la Gröna kassen

I originalreceptet stod det margarin (inget om att smör var ett alternativ), men margarin har jag slutat med. Lite förvånande att Gröna kassen förordar en produkt som ofta bidrar till mycket negativ påverkan på naturen t ex genom sojalecititnet som ofta finns med, eller ännu värre palmoljan. Läs mer om margarinernas ingredienser t ex här på en blogg om matfusk. Man kan också titta på den här reklamfilmen som gjordes 1977 när smörtillverkarna tröttnat på allt reklam för margarin och gjorde en egen lite film. Väldigt talande - och med några kända ansikten dessutom. Sevärd.

50g smält smör
4 dl kikärtsmjöl
3 dl mjöl, helst dinkelmjöl
1,5 tsk salt
8 dl sojamjölk
700g potatis

Blanda de torra ingredienserna. Rör i sojamjölk lite i taget och sist i med smält smör. Riv potatisen (med skal om den är eko) och rör ner den också. Smeten kan stå et tag och svälla om man har tid, se till att röra hela tiden, då potatisen har en tendens att sedimentera. Stek i någon sorts fett (jag gillar kokosolja utan kokssmak till sådant här). Använd gärna två stekpannor parallellt så går det fortare. Ät med rivna morötter med en skvätt citron, lingonsylt och för den som vill stekt Sk*nka eller dyl.

Mitt sammanfattade omdöme om Gröna kassen är att det var till stor del bra recept med god variation, ganska tydliga och lätta att följa (några små inkonsekvenser fanns, men inget viktigt egentligen), intressanta och väl valda produkter med hög andel ekologiska varor (93% tror jag det var den veckan vi köpte kassen). Portionsstorlekarna är generösa, och kassarna innehåller inga animaliska produkter. Passar väldigt bra för dem som har ont om tid, men gott om pengar och vill äta vego och eko. För oss som lever på en stram budget är de alldeles för dyra. Problemet för oss är också att i vår rytm så är lunchen huvudmålet medan middagen är ett lättare mål, nästan alltid soppa. Detta gjorde det lite svårt då vi inte har 30-60 minuter på oss att laga mat när vi i bästa fall kan ta 1 timme lunch när vi kommer hem för att äta. Alltså försökte jag laga till rätterna kvällen innan, eller äta dem när vi har lite mer tid (de som hade ingredienser som tålde att lagras). Det var bara en rätt vi inte gillade någon av oss och det var rödbetspajen, annars så är nog alla rätter "keepers", rätter vi kommer att laga igen (beroende på ekonomi). Då kommer jag t ex att göra storkok av den goda grytan som var den första rätten vi lagade, värmande vintergryta med portabello. Den matiga bulgursalladen med avokado har vi redan lagar igen - då bytte jag tomaterna mot eko-paprika och lade till ägg vilket var väldigt lyckat. Denna gång hade jag också tid att vänta ut avokadon tills den var perfekt mogen. En riktig vitaminkick! Nu ska jag gå och laga söndagslunch - en frysrensningsomelett. Däri kan vad som helst hamna.... Ha det gott!

Grönsakslådan med cashewtäcke och nakenhavre. Rekommenderas!

Fler middagar från Gröna Kassen

Här är det tvära kast! Nu är jag tillbaka på världsliga ämnen igen från den lilla utflykten i kroppsbehåringens värld. Nu har jag hunnit med att laga ytterligare två av maträtterna från Gröna Kassen jag vann. Dels lagade jag en "Vårig bulgursallad med tranbär och avokado" och en rödbetspaj med tofu.

Salladen var en riktig höjdare! En matig sallad med bönor, avokado, bulgur, små tomater, rödlök och torkade tranbär.  Det fanns dock ett litet problem, nämligen att de små coctailtomaterna mognade alldeles för snabbt i förhållande till avokadon som segade sig fram i mognadsprocessen trots att jag tvångsförvisade dem till isoleringscell tillsammans med två äpplen...

Det blir ju en svårighet när man ska kombinera färska råvaror som mognar olika snabbt i en matkasse som ska levereras till folk som ett paket. Jag fick tyvärr slänga några tomater som hade börjat mögla, och avokadon hade kunnat mogna någon dag eller två till när jag bestämde mig för att tillaga den så att inte alla tomater skulle förgås, men trots detta var salladen lyckad. Den största överraskningen var hur gott det var med de torkade tranbären i salladen, torkad frukt (t ex russin) i sallader är annars inte min grej. Om jag skulle laga den här salladen igen såhär års skulle jag dock hoppa över coctailtomaterna, de smakade nästan ingenting och har ganska dålig hållbarhet. Det blir ett slags tomatsubstitut, det ser ut som tomater men man längtar till de riktiga som mognar i solen.

Den andra rätten jag lagat var en rödbetspaj. Ett pajskal av grovt mjöl, salt, olja och vatten var en trevlig ny bekantskap. Det gick fort att röra ihop och ganska lätt att kavla/trycka ut i en form. Den bliv inte tjock och seg utan smakade bra även gräddad. Fyllningen däremot var inte helt i min smak, trots att jag gillar både rödbetor och tofu. Man skulle riva rödbetorna (receptet var lite motsägelsefullt här, på ett ställe stod "grovriv", på ett annat "finriv") så jag mellan-rev dem i matberedaren. Lök och smulad tofu skulle stekas i en stekpanna, riven rödbeta tillsättas och en förpackning risgrädde tillsättas innan fyllningen hälldes i det förgräddade pajskalet. Allt kryddades med salt, peppar, timjan och örtsalt. 

Om tranbären var en riktig höjdare i förra rätten så var risgrädden en läskig bekantskap i denna. Den såg läskig ut, smakade som det såg ut och jag var inte övertygad om att den bidrog till att rätten blev godare. Fyllningen blev en ganska kladdig historia utan tuggmotstånd som inte såg så spännande ut heller. Den blev godare efter några tuggor enligt mig och svärmor tyckte den var god,  men detta är ingen rätt jag skulle laga igen. Maken smakade på den trots sin rödbetsfobi, och den fick också ett förväntat NO GO från honom, men det var ju ingen överraskning. En rödbetspaj med samma pajdeg men med fetaost och äggstanning med t ex creme fraiche låter mer lockande för mig, men jag är ju lacto-ovo-vegetarian, Gröna kassens menyer är strikt vegetariska, på gränsen till veganska vilket är anledningen till varorna som ersätter mjölkprodukter. Egentligen tycker jag att det är ganska bra, men det är inte ett måste för mig att helt utesluta mjölkprodukter t ex.

Jag skulle hellre ha klyftat rödbetor och ugnsbakat dem och marinerat och stekt tofun och ätit dem med den sallad som skulle serveras till. Böngroddarna som följde med kassen hade inte heller helt klarat sig, de hade börjat övergå till en genomskinlig och lite slemmig konsistens i fredags när jag skulle använda dem (matkassen levererades måndagen innan). Jag groddar ju regelbundet själv och gillar verkligen färska groddar men har slutat köpa groddar i affären eftersom de brukar ha ganska dålig hållbarhet. QED... Jag sköljer ju också mina groddar morgon och kväll så att de håller sig färska, men dessa tätt inpackade i plasttråget blir fort ofräscha. Ruccolan har dock hållit sig fint, men blir till en ruccolapesto istället då jag inte ville göra sallad till pajen när jag var ensam om att äta den eftersom den då räcker i hela 3-4 luncher till mig så hinner en sallad bli slak under den tiden.

Nästa rätt att presentera är en grönsakslåda med cashewtäcke, den verkar lovande för mig men skrämmande för maken då den kombinerar två saker med dominant smak som han har svårt för: broccoli och nötter.

Såg idag i Gröna kassens nyhetsbrev att de nästa vecka kommer att ha seitanmjöl som en av produkterna i kassen. Synd att jag inte köpte denna veckas kasse - har länge velat testa seitan, en deg man gör av vetemjölets protein som äts som köttersättning. Jag får försöka hitta det och testa själv. Intressant.

Den falska köttvärlden och kroppsidealen

Dagens exposé kommer inte att handla om mat, men väl om kött, moral och skruvade ideal. På svtplay läser jag: "Allt fler barn rakar av sitt könshår". Vad är det för en galen värld våra barn och ungdomar lever i? Köttvärlden. (Tack, "Spanarna" i P1.) Ja, det är kanske ett av de bästa ord jag vet för att beskriva världen utanför cyberrymden, för det är precis vad den är - den här världen full av kött, lust, spirande vårkänslor och absurda förväntningar på hur man själv, och andra, ska se ut. Barns och ungdomars nyfikenhet på varandra, sexualitet och sin egen kropp är fina saker men nog så komplicerade utan att blanda in ännu fler orimliga krav på hur våra kroppar ska förvrängas för att passa in i reklamvärldens och medias strömlinjeformade och verklighetsfrånvända ideal om hårlösa kroppar och kön.

Människan är ett djur som hänger sig åt köttets lustar, och överallt här i köttvärlden används den mer eller mindre nakna, men till oigenkännlighet retuscherade kroppen och köttet för att locka, sälja, egga och underhålla. Man kan bli vegetarian och sluta äta kött för att visa att man tycker att det är omoraliskt hur djuren behandlas och för att därigenom påverka producenterna - jag skulle vilja komma på ett sätt att genom något aktivt val påverka media etc och kunna välja bort spridandet av osunda kroppsideal och i bästa fall också uppmuntra framhävandet av sunda sådana.

Bilden av kroppen som barn och ungdomar möter i dag verkar vara långt mer verklighetsfrånvänd och ensidig än vad jag kunnat föreställa mig. Genom att välja bort TVn och tidningar om skönhet och mode har jag ganska länge försökt ställa mig utanför bombardemanget och varit lyckligt ovetande om den eskalerande skevheten.  Jag kan var kritisk till och upprörd över att unga tjejer har ångest över att de har hår under armarna eller på benen, jag önskar att det var mindre laddat att låta det vara kvar. Jag själv faller då och då i fåfängans fälla och rakar benen på sommaren (och min centraleuropeiska kropp producerar mer och mörkare hår på mina ben än min mans nordiska dito), men intalar mig att jag då gör det för att jag själv väljer det, medveten om att "viljan" kommer av en social konstruktion jag av samhället hjärntvättats till tro på, nämligen att mina ben är snyggare utan hår, men vägrar att raka mig under armarna eftersom det håret verkligen inte är störande på något sätt och könshåret behåller jag intakt utan att tveka. Men den här nyheten fick mig att bli alldeles spritt språngande förbannad och frustrerad över den världsbild som barn idag blir matade med och över deras oförmåga att värja sig.

 "Allt fler barn rakar av sitt könshår" står som rubrik på artikeln och det medföljande videoklippet. Jag måste läsa om det flera gånger för att förstå vad de menar, varför skulle barn vilja raka av sig könshåret tänker jag. Jag klippte håret av min Barbie, och snaggade katten - men att sätta saxen eller rakhyveln i könshåret kändes inte som att det fanns på kartan. Men det gör det tydligen i dag. Jag väljer att återge hela artikeln som sammanfattar inslaget nedan, de brukar ju ha en förmåga att försvinna efter ett tag... Just nu finns den, och ett intressant, lite längre videoklipp som är mycket sevärt, på svtplay.

"Elvaåringar känner press att raka sig Det sociala trycket bland unga att raka könshåren kryper allt lägre ner i åldrarna. 

 ”De finns två grupper av killar. De som tycker det är äckligt med hår och de som inte bryr sig.” ”Alltså jag skulle aldrig kunna vara orakad.” Så säger ett par av de tjejer som ABC pratat med.

– Det finns en väldigt stark påvekan från medier, tv-serier och reklamindustrin, säger Magnus Hagmar, chef på gynakuten på Karolinska i Solna.

Allt yngre barn

På gynakuten på Karolinska sjukhuset i Huddinge, får man ta hand om allt yngre tjejer som fått problem på grund av den rådande raktrenden.

– Ganska ofta händer det att vi får hjälpa barnläkarna med bedömningen av även yngre kvinnor. Det kan gå ner i åldrarna så långt som elva-tolv år.

ABC: När kom kravet att man måste vara rakad?

– Det kom väl i mellanstadiet eller högstadiet någon gång. Även fast man inte är i sin sexuella tid ska man ändå vara rakad och fräsch, säger Olivia Rosenberg, som går sista året på gymnasiet.

– Det är mycket press från medier och kompisar. Man kan stå emot, men det är svårt när man är ung, säger Olivia Rosenberg."

Problemet här gäller ju inte bara unga tjejer som det sägs i artikeln, utan som läkaren i klippet påpekar även unga pojkar som rakar sitt kön med infektioner, skärsår och problem med inåtväxande hårstrån som följd. Argumentet för rakningen som tjejen i intervjun använder är att det är "fräschare" om man är rakad. I beg to differ. Tacka vet jag ett rejält hårigt, men gärna någorlunda nyduschat, kön UTAN infektioner, rivig stubb eller röda utslag. Det tror jag att de allra flesta killar och tjejer egentligen också gör - om de oftare fick höra att det var okej att tycka så och att många fler också skulle sluta raka sig om de trodde att det var det fräschare alternativet. Vem ger dagens barn och unga en kontrasterande bild till dagens hårlösa ideal? Talar man om detta på sexualundervisningen? Vågar föräldrarna diskutera intimrakning med sina söner och döttrar? Jag tror inte det.

Gynakuten får ta emot allt fler unga som inte ser det som ett alternativ att sluta raka sig trots att deras underliv ser ut som ett slagfält, som de åsamkat sig själva i tron att detta skulle få dem att bli mer attraktiva, fräschare och accepterade. Jag blir så ledsen, arg, och frustrerad för deras skull. Vill bara ta tag i dem, skaka dem och säga att de är fina som de är, att deras kön är av naturen skapt med hår och att det inte alls blir finare om man rakar bort det - tvärt om man riskerar en massa definitivt ofräscha konsekvenser.

Klimatångest, hästköttslasagne och Nordkoreanska kärnvapenhot är kanske dagens stora frågor, men i barnens och ungdomarnas verklighet, i deras köttvärld, snurrar funderingar kring vad vem de är och hur de ska passa in och hur de ska bli älskade, åtrådda. Redan flera år innan deras gryende fantasier blir verklighet känner de tydligen en press att börja raka bort de små fjunen som knappt dykt upp på venusbergen för att de tror att det är så man håller sig fräsch. Tragiskt.

Varifrån kommer dessa ideal? Bilder i reklam är en källa, men där ser man ju sällan hårlösa kön, om än alltid slätrakade armhålor och ben - ofta hos båda könen kan tilläggas. Film, framför allt porrfilmer, verkar sedan länge visa upp genitalier utan hår, men man kan ju undra hur ofta 11-åringar ser sådant... Har deras föräldrar talat om för dem att det ska vara så? Jag vet att en del i min ålder (jag är 36) rakar sitt kön, och när man är så gammal och tycker att det är en bra idé så kan man väl få göra det om så vill, men att 11-åringar går omkring och undrar vilken "frisyr" de ska raka där nere är helt obegripligt i min värld.

Jag misstänker att det forum där barn och ungdomar introduceras för idén att ett bra kön är ett hårlöst kön är internet, där de sannolikt tillbringar allt mer tid. Jag gjorde en enkel googling på "Hur många rakar sitt kön?" och får som första träff upp sidan underlivet.nu som jag aldrig sett förut och som ger mig något större förståelse för varifrån denna bild av att könet ska vara hårlöst kommer. Och jag blir mörkrädd. Det jag läser där om intimrakning får det att låta fullständigt självklart, helt normalt, att alla som har mer än några små fjun (speciellt vi som är "extra håriga, t ex araber, turkar och indier") ska och bör, genast och omgående, välja en lämplig metod för att avlägsna dessa, även från rumpan om det där finns några synliga hår. Lämpligt nog kan man läsa ALLT om de olika metoder som står till buds och vilka pubes-frisyrer som är inne, med en händig länk till återförsäljare av vax för "Brasiliansk vaxning" i högermarginalen. Hurra! Siten är proffsigt gjord och verkar ha lyckats samla allt man som kvinna (eller som man) kan vilja veta om en kvinnas underliv, från sjukdomar till underlivets olika frisyrtrender.

Jag blir genast enormt nyfiken på vilken försigkommen entreprenör som står bakom denna framgångsrika sajt. Under "Om underlivet.nu" står att läsa:

"Underlivet.nu är en ny och snabbväxande informationsportal som erbjuder våra läsare lättillgänglig och värdefull information. Vi vänder oss till sexuellt aktiva kvinnor samt tjejer som ännu inte blivit sexuellt aktiva men vill informera sig om hur man skyddar sig.

Underlivet.nu utvecklas snabbt och nya spännande avdelningar är ständigt under utveckling."

 Denna typer av sajter är så vanliga numera och när jag undervisade gymnasieelever i källkritik (jag är gymnasielärare i svenska och religion) var mitt favoritexempel på varför man hela tiden ska vara källkritisk olika sajter som hävdade att de handlade om preventivmedel och könssjukdomar av olika slag, riktade till ungdomar, som vid närmare granskning drevs av läkemedelsföretag som ville sälja p-piller till unga tjejer och vinklade informationen därefter. De flesta elever medgav att de först tolkat informationen på sidan som objektiva fakta och att de efter vår gemensamma undersökning av sajten känt sig lurade av den dolda agenda som tydligen fanns bakom en del av information. Att dessa hemsidor dessutom ofta gav en stereotyp och heteronormativ bild av ungdomars frågor om sex och samlevnad behöver kanske inte ens påpekas. (Och att p-piller är preventivmedlet som kan göra ditt liv till ett mindre helvete och vända upp och ner på dina hormoner och göra dig sjuk talar de inte om, men det är en annan historia som jag kan skriva om en annan gång.) "Non scholae sed vitae discimus" (att lära för livet och inte för skolan) har alltid varit mitt motto som lärare, och sällan blev det mer tydligt än under denna typ av lektioner hur viktigt det är att elever får hjälp att begripa sig på den informationsflod de utsätts för, inte genom förbud och pekpinnar utan genom att med tydliga exempel få verktyg att själv navigera i djungeln. 

Sajten ovan, underliv.nu, är minst lika tvivelaktig, komplett med reklam från relevanta företag och uppenbarligen intresserad av att håva in intäkter genom att sälja reklamplats till företag som saluför t ex oumbärliga håreliminerande hjälpmedel till unga tjejer som knappt fått bröst och små pojkar som börjat få hår på pungen genom att framställa det som helt normalt och inget konstigt att alla strävar efter ett pubeshårsfritt liv. I förbigående nämns att det kan vara bra att vara lite försiktig när man tar bort det oönskade burret: "Liksom de flesta lägger ner energi, tid och pengar på sin huvud-frisyr kan det även vara en bra idé att tänka sig för vad man använder för produkter till intim-rakning/-vaxning. Inte minst då könshåret växer i en mycket känslig zon med sköra slemhinnor och lättirriterad hud. Därför är det viktigt att man inte skär illa sig i samband med hårborttagning i underlivet."

Om detta var en objektiv sajt skulle det här finnas information t ex från läkaren på Gynakuten som berättar vad som händer många när man tar bort hår i underlivet. Om alla komplikationer, varande sår, smärtsam och kliande stubb, irriterad hud och infekterade hårsäckar med inåtväxande hårstrån. Fräscht va? Tänk om de barn och ungdomar som läser detta istället la lite mer tid på att göra något annat, vettigare, istället för att fundera på hur de bästa ska bete sig för att fortsätta se prepubertala ut under underkläderna. Vad är det för ideal? En förlängning av samhällets bisarra ungdomsfixering? Inte nog med att vi ska hylla den eviga ungdomen, förkasta de äldres surt förvärvade erfarenheter och glatt lägga oss under operationskniven för att karva bort årens spår i våra ansikten utan vi ska också skapa ett kroppsideal som naturligt bara förekommer hos dem som ännu ej nått puberteten?

Hur ofta händer det att tid i grundskolan (det verkar ju vara snudd på för sent i gymnasiet) ägnas åt att tillsammans med eleverna surfa på sidor om t ex intimrakning och diskutera vilka kroppsideal vi lever med idag, hur flyktiga de är, och att de inte representerar någon objektiv sanning om hur man ska se ut för att bli älskad och accepterad? Inte så många tror jag, och det kanske inte heller är rimligt att kräva att lärare känner sig trygga i en sådan situation men det kanske finns andra vägar. Varje år hade vi på skolan där jag jobbade, på alla hjärtans dag, en sex och samlevnadstemadag. Då brukade en grupp läkarstudenter och RFSU komma och tala om med eleverna om relevanta frågor, utan att läraren var med. Det kan ju vara så att eleverna tycker att det är svårt att tala om sådant med lärare de sedan ska diskutera andra världskriget med och som ev ska sätta betyg på dem. Lärarna idag har så många olika roller redan att sexualupplysare och ifrågasättare av intimrakning gärna får falla på någon annans lott - men det får inte falla mellan stolarna! 

Om allt yngre barn och unga behöver denna typ av information och kunskap ska inte de vuxnas bild av när det är lämpligt att börja vara nyfiken på sexualitet och kropp styra när undervisning om detta kommer in i skolan. Jag önskar att ungdomarna redan tidigt erbjöds ett forum i skolan där de utan krav kunde diskutera och lära sig om sådant här. Men vi mognar ju så olika fort, det går ju inte att säga att t ex åk 4 eller 6 är en lämplig tidpunkt för alla att få denna möjlighet. Det är ju också en balansgång, i värsta fall skulle elever kunna känna ännu större press att "bli vuxna", sexuellt aktiva eller börja fundera på sin kroppsbehåring på grund av att det tas upp för tidigt och hela cirkusen dras i gång i onödan. 

"Ignorance is bliss" och låt barnen vara barn så länge som möjligt skulle ju kunna vara en väg, men den tror jag inte på. Det går ju i allra högsta grad att uppmuntra sunda kroppsideal och diskutera problematiken utan att gå in just på den här avarten. I den bästa av världar uppfostras barn till starka individer som kan resonera kring och vara förberedda på att man inte måste ta till sig alla trender och kroppsideal som syns omkring en. Men det är inte alla som har turen att ha föräldrar som kan problematisera kring sådant, och här kan jag tycka att skolan däremot har en viktig roll att från åk 1 erbjuda barnen möjlighet att fundera kring de ideal de peppras med från mediehåll och visa att det just är artificiella ideal som inte stämmer med de fantastiska kroppar vi begåvats med i verkligheten. Man hoppas ju att genusproblematiken numera berörs i skolan, och det bör frågan om kroppsideal och hälsa också göra. Och här menar jag att lärare i skolan har en roll att fylla, i de flesta ämnen, men särskilt i de samhällsorienterande ämnena och språklektionerna när man läser relevant litteratur där det är rimligt att man kommer in på frågor som berör detta.

När kommer vi få se motreaktionen, när ska vi för alltid slänga rakhyveln och vaxburken och kunna acceptera att det växer hår lite här och där på kroppen och att det inte är mer äckligt med hår på könet än på huvudet? Idag är det bara vi bohemer och wanna be hippies som vågar trotsa hårförbudet och glatt flasha håriga armhålor inför chockade fotografer. Det verkar så totalt orimligt och osannolikt att detta ska hända, jag kan aldrig upphöra att förundras över att vår hårfobi verkar sitta så djupt. Men hoppet är det sista som överger oss och jag kommer aldrig sluta propagera för sundare syn på kroppen.

Men varför blir detta ett problem nu? Det kanske är den allstädes närvarande osäkerheten under vår tid av ekonomisk kris och ungdomsfixering som är svaret på varför det just nu dyker upp rubriker om 11-åringar som rakar sina kön. De lyser tyvärr ofta med sin frånvaro, de starka, tänkande barnen som funderar, ifrågasätter, reflekterar och inte söker bekräftelse genom sin kropps utseende utan som vågar tro på att de duger som de är, med mer eller mindre hår, blonda eller rödhåriga, långa eller korta. Och var är alla vuxna som bryter mot normerna? Eller ja, jag vet var några av dem är, men hur ska de få utrymme i media? När ska en skådespelare eller annan kändis tröttna och säga nu skiter jag i den här jävla rakhyveln och låta håret växa, och sedan våga ta alla löpsedlar om "hårchock"? Och det är väl just det den tidiga könsrakningen är ännu ett sorgligt tecken på: hur osäkra, otillräckliga alldeles för många barn känner sig idag, utan någon som helst motbild till skyltdockskroppen kombinerat med internets "sanningar" och blanka balskors retuscherade modeller av båda kön. 

Och det är nog just det som gör mig så arg, frustrerad och upprörd att så många barn känner sig tvungna att göra detta utan att tveka, att de aldrig ser exempel på någon som har hår där det finns av naturen, eller har möjlighet att delta i situationer där de tillsammans med andra barn kan prata om svåra frågor med vettiga vuxna. Det är inte det rakade könet i sig som är problemet - det är bara ett symptom på något som ligger djupare.  

Ungdomar famlar efter metoder de kan ta till för att duga, de tar giriga tuggor av informationen de hittar på internet och saknar verktyg att sålla mellan sådant man kan svälja och vad man borde spotta ut. Deras föräldrageneration (är det mina jämnåriga?) står handfallna och ibland omedvetna och okunniga om vad de måste förbereda sina älskade barn på. Men det finns hopp, om man vågar tro på barnen och deras förmåga att resonera och förstå världen omkring dem, jag hörde några lysande exempel i morse på P1 från "Unga tankar" och önskar att filosofi skulle bli ett obligatoriskt ämne från åk 1 så att kommande generationer ska kunna resonera kring att man inte måste ta till sig alla trender och kroppsideal som syns omkring en. Så att de kan bli starka, trygga, tänkande människor som kan fokusera på viktigare saker än några bångstyriga hårstrån och leva närmare naturen utan att med kemikalier och vassa rakblad till varje pris vilja tämja den. 

Du, vuxen, som läser detta, förälder eller moster, farmor eller bara kompis - var inte rädd för att ta upp ämnet om kroppsideal med barn. Kommentera skyltdockornas orimliga kroppsform när ni går på stan, titta på Barbiedockan och jämför med din egen kropp och skratta åt hur konstig hon ser ut när man tänker efter. Pojkar behöver också få se att det kommer att växa hår på deras kroppar, att de duger utan rutor på magen och att deras framtida partners helt säkert har hår både här och där. Låt håret under armarna växa och tala om att du har bättre saker att göra än att fundera på vad andra tycker om det. Bejaka barnens nyfikenhet på kroppen och förbered dem på att det är många ute i världen som vill tjäna pengar på vår osäkerhet. Låt dem inte lyckas lura till sig pengar, föregå med gott exempel och låt håret växa och lägg pengarna på annat! Media kommer aldrig att ändra sin bild, det är bara vi som kan agera goda förebilder och vara öar av motstånd och skapa en alternativ köttvärld av RIKTIGT kött. Jag avstår kött för att jag inte vill att djuren ska lida i onödan, jag avstår från företeelser som uppmuntrar sjuka kroppsideal för att jag inte vill att barnen ska lida. Svårare än så är det inte.

Jag vann en kasse eko-vegomat!

Häromveckan var jag med i en tävling på bloggen par i matlagning där det lottades ut en middagskasse för en vecka. Det var inte vilken middagskasse som helst utan en ekologisk och vegetarisk middagskasse från det ganska nystartade företaget Gröna kassen. De levererar ju naturligtvis inte till Värmland, men jag utnyttjade mina föräldrar i Uppsala och eftersom jag ändå hade ärende dit hämtade vi upp kassen där i måndags. Mycket smidig beställning och leverans. Man behöver inte prenumerera, utan beställer en kasse i taget, någon vecka innan man vill ha den.

Kassarna är i stort sett helt ekologiska och 100% vegetariska, jag skulle till och med säga nästan veganska - det ingår inga mjölk- eller äggprodukter. I vanliga fall äter jag mycket ägg och framförallt ost och yoghurt, men är lite laktoskänslig och undviker gärna mjölk och grädde. Det ingår flera "köttersättningsprodukter" i gröna kassen vilket gör mig lite skeptisk, jag slutade äta kött för att jag inte gillar det speciellt mycket (förutom  de moraliska aspekterna) och saknar det inte alls, därför intar jag helst mina proteiner i oförädlad form från bönor, linser, ärtor mm. Dessutom är de oftast väldigt dyra och sällan goda (sojakorv är något av det värsta jag vet...). Produkterna som ingår i kassen är intressanta, av mycket hög kvalitet (FANTASTISKA portabellosvampar t ex!) och uppenbart valda med omsorg. Körsbärstomaterna var det enda som för mig sticker ut som utanför sin ordinarie säsong, de ser också rätt bleka och trista ut - har dock inte smakat på dem ännu så de kanske är goda, men jag tvivlar än så länge...

Recepten är tydliga och enkla att följa - jag har än så länge bara lagat den mustiga vintergrytan från häftet, som skulle ta 45 min att laga. Om det tog det eller inte vet jag inte, det tog snarare 2,5 timme, en det berodde på att vår vedpanna började krångla mitt i matlagningen så att jag fick avbryta några gånger.

Tilläggas bör att jag aldrig skulle ha råd med den här matkassen om jag inte vunnit den, 5 middagar för 4 personer (alltså totalt 20 portioner) kostar 895:-, ni som följt med tidigare vet att det är ungefär vad vi köper mat för (ALL mat, inte bara middagar) i en hel månad. Det är dock den perfekta matkassen för dem som vill äta mer vego + eko, som vill lära känna lite nya produkter (kikärtsmjöl, havregrädde och vego-skinkbitar är nya bekantskaper för mig), har ont om tid att planera/handla mat men relativt gott om pengar. Och som bor i Stockholm eller Uppsala dit de levererar idag.

För mig som just nu har något mer tid än pengar är det inte rimligt att köpa färdigkokta bönor på burk (och dessutom undviker jag konservburkar pga bisfenol-problematiken...) så jag hade personligen hellre sett att man fick torkade bönor att koka själv - men det tror jag inte stressade Söder-hipsters hade gillat. Gissningsvis är det snarare de än jag som är målgruppen här.

Ingredienser till grytan

Jag ska försöka blogga om alla rätter i kassen och börjar med gårdagens gryta som kallades "Mustig vintergryta"med portabellosvamp (kändes nästan lite synd att skära ner den i en gryta när den var så fin), morötter, palsternacka, lök, sojakött och havregrädde, smaksatt med tomatpuré, timjan och mörk soja. Som tillbehör ingick nakenhavre. Den innehöll en ingrediens som jag varit skeptisk till tidigare, sojakött. Jag har länge levt i tron att sojabönor inte är speciellt nyttiga, att de innehåller östrogenliknande ämnen som kan påverka kroppen negativt etc. Men numera verkar sojan han omvärderats och det skrivs mycket positivt om den, t ex här.

Sojakött

Däremot så är ju sojaodling på ett vis problematiskt, t ex enligt den tidigare nämnda "Köttguiden": "Ensidig odling av t.ex. soja vilket är vanligt i Sydamerika är mycket negativt. Dock är det soja som fodermedel som drivit fram denna utveckling. Om sojan istället konsumerades direkt skulle betyligt mindre arealer behövas för sojaproduktion. "  Men eftersom det i detta fall handlar om soja för att äta så är den alltså OK ur det perspektivet. Det problematiska här blir dock att den enda (tror jag) produkten i kassen som inte är eko är soja-köttet (sk. "Veggi-bitar"), och icke-ekologisk sojaodling är inte svår att vara kritisk emot... Jag förstår dock att det blir svårt t o m för en sådan här leverantör att vara 100% eko, jag hittar ingen eko-variant på sojakött när jag söker på nätet vilket är konstigt, det finns ju gott om andra ekologiska sojabaserade produkter. Jag skulle själv välja bort en icke-ekologisk sojaprodukt och äta mer av en annan som är eko, jag offrar gärna variationen för att kunna välja säkra råvaror.

Ur skafferiet

Det förutsätts också att man har en del produkter hemma för att laga rätterna i kassen, jag hade allt som behövdes: Soja, salt, peppar, tomatpuré, olja och timjan. Dessutom föreslogs att man kunde tillsätta 1/2 dl matlagningsvin och eftersom vi hade n vinskvätt hemma som behövde användas upp fick den åka i grytan också.

Fin portabello!

Det gick lätt att följa receptet, som vanligt tyckte jag att det behövdes mer timjan, tomatpuré och peppar - däremot tyckte jag att det angavs alldeles för mycket salt i receptet så jag tillsatte inte allt som angavs utan saltade efter avsmakning. Jag brukar inte använda buljongtärningar, så jag ersatte dem som vanligt med lite hemodlad libbsticka och örtsalt. Grytan blev god, svampen fungerade väldigt bra. Sojaköttet är jag fortsatt skeptisk mot av miljöskäl, smakmässigt blev det bättre efter ett par tuggor när man vant sig vid konsistensen. Min man gillade grytan väldigt mycket, trots att det inte var "riktig" grädde i den vilket han brukar kunna anmärka på annars.

Han är dock inte ett fan av okonventionella tillbehör som nakenhavre medan jag älskar det och tyckte att de 250g som angavs till 4 port var lite i snålaste laget (men det är ju skillnad på begär och behov, jag tror att det närigsmässigt är rätt att det ska räcka med 125g/per pers...). Den kokar snabbt, ca 15-20 min och mättar bra. Grytan räcker dock gott och väl till 4 portioner. Havregrädde är alltså den bästa upptäckten i denna kasse. Detta är en rätt jag definitivt kan tänka mig att laga igen, dock utan sojaköttet och kanske istället med eko-tofu eller bönor. Och laga den gärna i järngryta så att du bättrar på järninnehållet i maten!

Den färdiga grytan med nakenhavre

Nästa rätt på tur är nog en rödbetspaj. Jag tycker den verkar lovande, men eftersom rödbetor tillhör min makes "helst inte" mat så får jag nog äta den själv. Detta är ytterligare en anledning varför vi skulle ha svårt att köpa hela matkassar: flera vego-favoriter, t ex broccoli och nötter finns på listan av ingredienser som har för dominant smak för min mans supersmakarsmaklökar och som han helst väljer bort som huvudingrediens. Men jag älskar dem ju, så jag njuter av en matkasse i min smak! Hörs snart igen! Simma lugnt!

En god budget-meny för en månad

Som jag tidigare nämnt så har vi dragit ner på våra utgifter under de senaste månaderna. Vi har slutat prenumerera på olika tidskrifter, försöker minimera bilåkandet, vi sålde vår något dyrare bil och åker nu synnerligen prisvärt i en bättre begagnad Volvo. Och så har vi ju dragit ner på matkostnaden. Vi köper inte mat för några hejdlösa summor annars heller, men nu går vi på sparlåga och har satt en matbudget på 1000kr/månad för oss två. Det fungerar ganska bra, man får planera lite – men det känns inte som att vi äter speciellt mycket sämre, eller mindre, än förut. Maken saknar chipsen dock…

Grundprincipen är att vi äter vårt huvudmål till lunch och en soppa med hembakt bröd på kvällen. Jag är generellt inte lika hungrig vid lunch som min make, demi-vegetarian (äter fisk ibland) och måste tänka på att hålla vikten (ja jag vet, tråkigt men så är det...) de perioder då jag inte jobbar hårt fysiskt. Maken däremot äter kött och har en turbo-ämnesomsättning och är hungrig JÄMT och behöver egentligen ett par mellanmål för att inte tappa i vikt. Han har en lite bråkig mage så han har svårt att få i sig tillräckligt med frukost och är dessutom supersmakare (känner alla smaker väldigt mycket starkare än vad de flesta andra gör) varför han kan upplevas som kräsen med vad han äter. Vissa saker smakar helt enkelt för mycket. T ex nötter av olika slag och broccoli, blomkål och starka kryddor undviker han helst. Detta är det jag måste ha med i beräkningen när jag planerar vår matsedel.

Vad äter vi då? Till frukost äter min man oftast ½ runt knäckebröd med tomatpuré (det är gott, testa!) eller en tallrik havregrynsgröt med hemkokt sylt och dricker te med mjölk. Jag äter omväxlande bovetegröt, yoghurt med krossat knäckebröd och lingonsylt, eller havregrynsgröt med sylt och dricker te. Då och då på helgerna gör vi våfflor eller äter bröd med olika pålägg och gärna ägg till brunch, långa frukostar gillar vi när vi har tid.

Hur får man ihop detta till en matsedel då? Nedanstående menyer beskriver vad vi har ätit till lunch och middag under en månad. Jag har en del i torrvaror i skafferiet sedan tidigare och fyller alltid frysen med svamp och hemodlade grönsaker under skördetid och kokar mycket marmelad etc, vi köper älgkött och lamm lokalt på hösten så vi behöver inte köpa allt varje månad. Vi trivs dessutom med att göra storkok och äta samma sak ett par dagar, det sparar mycket tid och är bra när man kommer hem sent och är hungrig eller när man har kort lunch och vill ha mat genast – då är det bara att ta fram och värma. 

Portionsstorlekar kan ju variera, ungefär så här många portioner räcker rätterna till oss. Eftersom vi inte alltid äter samma sak (jag äter ju vegetariskt men inte maken) så kan de stå två rätter med snedstreck emellan, det betyder att vi åt dessa rätter parallellt. Ofta äter vi samma tillbehör, pasta eller potatis, men olika saker till det. Siffrorna anger hur många dagar vi åt varje rätt räckte.

Luncher

3 x Rotmos och falukorv/vegetariska biffar

3 x Köttbullar och makaroner/rotfruktspizza eller falaffel med fullkorns bulgur

5 x Älgköttfärssås och spaghetti/tomatsås med bönor el linser

5 x Dillkött på lamm och potatis/linsgryta i dillsås

2 x Vegetariska biffar m rotfruktssallad och potatis

2 x Spenatomelett /och stekt skinka och vitkålssallad

3 x Piroger fyllda med älggryta/Bönsallad med quinoa och rotfrukter

3 x Chili sin carne med ris

1 x Vegetarisk rotfrukts- och groddwok med ris

2 x Älgfärsbiffar med potatis och svampsås/linsbiffar

1 x Rökt lax med potatis och yoghurtsås med sallad

Middagssoppor

Till soppan har vi antingen matmuffins (salta muffins med grönsaker och ost i smeten), hembakt bröd med ost ibland i form av varma mackor (dubbla, grillade i våffeljärnet).

4 x Tomatsoppa med pasta (Butlers, recept finns i tidigare inlägg)/rödbetssoppa

5 x Ärtsoppa (detta recept finns också i tidigare inlägg)

2 x Kantarellsoppa

5 x Kålsoppa – klassisk värmländsk

3 x Linssoppa

3 x Grönsakssoppa med bönor (typ Minestronesoppa)

3 x Potatis och purjolökssoppa

3 x Böngulasch

2 x Musselsoppa/fisksoppa

Detta är ett exempel på hur vi äter under 30 dagar, kostnaden var ca 1100 kr för all mat under månaden, inklusive frukost och mellanmål.

Det som inte står med på menyn är frukt och efterrätter. Speciellt maken är väldigt förtjust i något sött efter maten så jag bakar en del för att undvika att han blir sugen på att köpa något sött när han är ute. Det bästa är när vi har bananer hemma, det funkar bra mellan målen, men jag vägrar köpa bananer om det inte finns ekologiska så det uteblir ibland. Chokladbollar eller hemkokt chokladkola är några andra favoriter han har. Jag torkar också mycket frukt, särskilt ananas nu när den är i säsong. Det är väldigt gott och nyttigt snacks.

Jag är inte alls lika förtjust i söta saker som han är (men älskar att baka…), och om jag blir sugen efter maten tar jag oftast en frukt vilket räcker för att fylla mitt sötsug. Ibland kan det bli någon ruta mörk choklad eller honung i teet. Däremot blir jag väldigt sugen på salta snacks då och då. Detta parerar jag med att baka grova, smakrika knäckebröd med mycket frön och nötter som jag kan knapra på när suget sätter in. Det funkar bra för mig, och blir jag för sugen på något att knapra på till filmen så poppar jag popcorn i en kastrull på spisen, inte i micron, det blir godast så och man slipper äta gifter (hormonstörande ämnen finns i förpackningarna och frigörs när de hettas upp i micron, läs mer här) eller ev. transfetter som finns i micropopcorn.  Hemmapoppade popcorn är dessutom riktig supermat med massor av atioxidanter och fibrer. Här kan man läsa mer om det.

Dagens recept då – vad ska vi ta? Vi tar ett smakrikt knäckebröd, perfekt som chips-ersättning eller till soppan på kvällen.

Knaprigt knäckebröd med ost

50g jäst

2 tsk salt

5 dl vatten

2 dl linfrö

2 msk honung

2 dl havrekli

600g vetemjöl (det går åt någon deciliter eller två till vid utbakningen)

1 dl rågmjöl

4 dl riven smakrik ost, gärna t ex Gruyère eller västerbotten

2 msk dillfrö (INTE torkad dill, utan dillFRÖ – finns bland kryddorna i affären).

Lös upp jästen i lite av vattnet (kallt eller ljummet, beroende på hur länge du vill vänta på att degen jäser. Oftast blir det godare om degen får jästa långsamt, men i just detta fall är det så mycket smaksättning i brödet att jag är tveksam om man skulle känna skillnad. Tillsätt resten av ingredienserna och knåda ca 5 min i maskin eller dubbelt så långe för hand tills degen släpper bunkens kanter och är kladdfri. Tillsätt ev mer mjöl om degen verkar kladdig, men tänk på att linfröna, havrekliet och rågmjölet tar en stund på sig att suga upp vätskan så var inte för snabb med att tillsätta extra mjöl. Låt degen jäsa 15-30 min under bakduk.

Utbakningen kan man göra på olika sätt. Börja i alla fall med att värma ugnen till 250°C med en plåt inne i ugnen som ska bli het.

A) Vill man ha runda kakor delar man degen i 60 delar och kavlar ut varje boll till tunna, tunna kakor som är ca 15 cm i diameter på rikligt mjölat bakbord, först med vanlig kavel, sedan med kruskavel (eller med vanlig kavel och sedan nagga dem med gaffel) och gräddar ett par i taget genom att lägga dem på ett bakplåtspapper och sedan skjutsa in dem på den heta plåten från en skärbräda, annan plåt eller dyl. Grädda i ca 5-7 minuter.

B) Jag gillar rationell bakning så jag brukar helt enkelt dela degen i fyra delar, kavla ut varje del tunt tunt med kavel och kruskavel. Sedan skär jag remsor av degen med en kaksporre (det går bra med kniv med). Dessa remsor lägger jag tätt på bakplåtspapper – de växer nästan ingenting på bredden i ugnen så de kan ligga alldeles intill varandra. För övrigt gör jag som ovan. På detta sätt får jag mumsiga, knapriga och krispiga (inte helt onyttiga) knäckestänger utan speciellt mycket arbete.

Man kan behöva släppa ut lite ånga ur ugnen under gräddning för att få dem riktigt krispiga. Passa dem noga, de blir lätt brända om man inte ser upp. Ta ut dem och låt dem svalna på galler. Om de inte har blivit riktigt torra och krispiga, vänta tills alla är klara, sänk ugnstemperaturen till 80°C (vänta tills den svalnat till det också) och eftertorka knäcket i ugnen en stund. Det går bra att tränga ihop alla på samma galler, de torkar ändå.

Man kan också byta ut dillfrö mor t ex lika mycket rosmarin (mortla den gärna lite innan så att den blir lite mjukare, men pulverisera den inte helt) eller prova att byta osten till parmesanost och smaksätt med 2 msk torkad basilika. Väldigt gott som drinktilltugg eller till soppa.

En äkta semla?

Nu inför fettisdagen (igår - jag vet att jag är sen...) läste jag lite olika semmelrecept och funderade på vad en riktig semla är. Det verkar råda någon slags konsensus om att en semla är en söt bulle med jäst och hjorthornssalt som är fylld med mandelmassa och grädde samt beströdd med florsocker. Numera finns det ju hur många varianter som helst; chokladsemlor, blåbärsemlor, saffranssemlor... Här måste jag säga att jag är traditionalist  - ingen av varianterna nämnda ovan, eller några nya uppfinningar  heller för den delen, tilltalar mig. Däremot vill jag absolut ha kardemumma i min semmeldeg och jag vill att min mandelmassa har en lagom smak av bittermandel. Grädden ska vara riktig grädde, nyvispad (jag gillar egentligen inte grädde speciellt mycket och burkar ofta skrapa bort en del från semlan, men om jag ska äta den alls så vill jag ha den färsk...). Och det ska vara ordentligt med fyllning i den, blandad med inkråmet, inte bara ren mandelmassa alltså.

Ingredienserna till semlan går att hitta i ekologiskt utförande, om man gör mandelmassan själv (mal socker och blötlagd mandel, minst 50/50, gärna upp till 70% mandel). Ok, jag har aldrig sett ekologiskt hjorthornssalt, men det gör nog detsamma. Varför hjorthornssalt i semmeldegen? Jo, det ger den där extra luftigheten, höjden på bullarna som jag tycker att semlor ska ha. En vanlig vetedeg ger i min smak för kompakta bullar, semlor ska vara lättare och porösare men utan att vara torra. Jag har aldrig varit så förtjust i att ha kesella i degen till semlor, det tycker jag också gör degen för saftig för semlan (ärligt talat gillar jag den inte i andra vetedegar heller, tycker ofta att bakverken blir för tunga och lite degiga med kesella, men vill man spara in på fettet är det förstås ett alternativ). I min semla ska inkråmet vara det saftiga, medan bullen ska vara luftig, lätt och något spröd.

En annan utmaning är att min make inte äter nötter, han är den enda jag känner som verkligen avskyr nötsmak. Det värsta han vet är mandel och valnötter, hasselnötter kan funka (som t ex i Nutella), men de flesta nötter och frön som smakar "nötigt", vilket ju många uppskattar, väljer han helst bort. Alltså är ju inte mandelmassefyllning något för honom. Vi är ett bra team när det gäller att äta semlor: jag äter upp hans fyllning och han äter upp min grädde. Men vad ska man då fylla semlan med om man inte gillar mandel? Eller om man inte tål mandel? Jag experimenterar med en variant med äppelmos blandat med inkråmet + lite mjölk. Vi får se vad han tycker.

Vill ni ha receptet? Sannolikt har många av er det redan hemma, jag använder det jag alltid använt och som jag tycker funkar bra ur "Sju sorters kakor", men med en liten egen twist såklart. This is how it goes:

Semlor

15 normalstora semlor

100g smör
3 dl mjölk (helst röd, jag hade nog 3,5 dl)
50g jäst
1/2 tsk salt
1 dl socker
1 ägg
1 tsk kardemummakärnor, nystötta - fint!
1/2 tsk hjorthornssalt (kan utelämnas, men jag tycker att bullarna blir luftigare med)
ca 6-700g vetemjöl special

ev 1 ägg till pensling (jag brukar hoppa över ägget på bullarna, det ska ju på florsocker där och det ligger kvar bättre på matta bullar.)

Smält smör och blanda med mjölken. Se till att smöret inte blir för kallt och "grynar" sig i mjölken, men det är inte nödvändigt att värma degvätskan till 37°C, den kan vara kallare också. Det enda som händer är att degen får jäsa långsammare vilket bara gör bullarna godare. Men bakar du på kallare vätska tar det säkert 1 timme eller så tills degen jäst upp, med varmare degvätska räcker ca 30 min.

Smula ner jästen i en bunke, rör ut med lite av degvätskan och tillsätt socker och ägg. Blanda 600g av mjölet med salt och hjorthornssalt och tillsätt det i degvätskan. Jag använder hushållsassistent, den här degen behöver arbetas länge. Tillsätt sedan mer mjöl, lite i taget, medan maskinen går så att det blir en blank, klibbfri, men ganska mjuk deg. Ha inte i för mycket mjöl, låt maskinen arbeta in mjölet ordentligt innan du tillsätter mer och titta så att degen släpper bunkens kanter - när den gör det låter du maskinen knåda den i ca 10 min. Låt sedan degen jäsa i 1/2-1 timme beroende på degvätskans och rummets temperatur.

Ta upp degen på bakbord, har du fått till en bra deg ska du inte behöva mjöla bordet nu utan degen ska kännas elastisk och klibbfri men mjuk. Dela degen i önskat antal delar, jag gjorde 15 bullar. Rundriv dem (hur man gör det kan man se här - varning för hissmusik dock....). Grädda dem på 250°C i ca 10 min tills de fått fin färg och känns lätta.

Skär av ett lock, gröp ur innanmätet, snåla inte, och blanda med riven mandelmassa (ca 130-150g mandelmassa till alla 15 bullarna), jag river i lite extra bittermandel för att jag gillar det och ca 0,5-1dl varm mjölk. Smaka av med socker, fyllningen ska smaka sött, bullarna är ju inte så söta i sig. (Speciellt inte mina när jag glömde sockret...men bullarna smakade ok, vilket ju kan vara intressant att veta...).

Fyll tillbaka inkråmet i hålet, vispa grädde (ca 2 dl till hela satsen) och klicka eller spritsa på semlorna. Lägg tillbaka locket och pudra generöst med florsocker. Ät som de är eller med varm mjölk som hetvägg.

Glad som en lax?

 En av anledningarna till att jag mer och mer är helvegetarian, äter nästan ingen fisk heller längre är alla rapporter om fiskarnas tillvaro. Odlade laxar är sällan glada, hopträngda i trånga nätkassar och matade med färgämnen och fisk fångad med metoder som skadar miljön och balansen i haven. Väldigt synd, för lax kan vara gott, men det var länge sen jag hittade en bit lax som såg aptitlig ut i affären. Man behöver ju omega 3 och andra nyttigheter från fisk, och det blir svårt när man också försöker tänka på miljön. Vi brukar få väldigt god viltfångad fisk hos svärmor i Gävle - men då kommer oron över kvicksilvret i fisken eftersom den ju är fångad i Östersjön där detta kan vara ett problem. Att det ska vara så svårt att få tag på god fisk som fångats på ett respektabelt sätt i ett giftfritt vatten? Det finns enstaka fisksorter i affären, t ex Änglamarks torsk som är väldigt god, men bland de fetare fiskarna är det skralt med miljömässiga alternativ. Alla Abbas sillar är numera MSC-märkta vilket är bra, men oavsett hur mycket jag gillar sill så kan inte ens jag äta det hela tiden, även om jag äter det då och då.

Det finns flera bra guider till vilken fisk som är OK eller inte att köpa t ex hos WWF. En mer internationell variant finns via River Cottage grundare Hugh Fearnley-Whittingstalls sida. Den är bra om man ska ut och resa och vill använda de engelska namnen på fiskarna.

Jag som inte har några som helst problem att avstå kött då jag inte gillar det, tycker att det är mycket svårare att avstå fisk av de anledningen men också för att fisk innehåller en massa nyttigheter och det kan ju vara lite lurigt att få i sig allt man ska som helvegetarian. Och eftersom maken äter kött och fisk så lagar jag ju redan mer än en maträtt till oss ibland, och då är det trevligt att äta samma sak för omväxlings skull om jag lagar fisk. Sist men inte minst är mitt val att äta fisk ett val orsakat av att folk oftast blir så brydda om de bjuder på middag och man inte ens äter fisk så jag har gjort det av sociala skäl - enklast så. Men på senaste tiden har det flera gånger hänt något som fått mig att börja tänka . Vi blir bjudna på fin-middag till folk som vet att jag inte äter kött, vi kommer dit och de säger när maten dukas fram: "Ja, det är ju kött (gryta, helstekt fågel etc), men du kan ju äta tillbehören (potatis, gelé och i bästa fall en sallad...)?".

Alltså, det är ok om de inte vill laga extra mat till mig, eller så är det kanske inte det, de vet ju att jag inte äter kött så bjud mig då inte på en kött-middag om det är för svårt att laga något annat...? De mer omtänksamma värdarna steker i alla fall en laxfilé till mig om de vet att det blir kötthuvudrätt. Jag vet att de skulle bli stötta om jag tackade nej till att komma med hänvisning till maten, det blir ju svårt för även om maten egentligen inte är (borde vara) skälet till att man går på kalas, (man borde ju gå för att man vill umgås med dem som bjuder), så blir det ju ganska tråkigt att sitta med vid bordet och titta på när andra äter mat som är god och själv äta kokt potatis med sallad. Jag kanske inte går därifrån hungrig, men det blir ju fråga om en bukfylla - inte en njutbar middag. Man blir ju inte mer sugen på att umgås med dem som bjuder på så halvhjärtad middag...

Jag tänker ofta på detta... Är det rätt åt mig? Det är ju jag som valt bort kött, de ska inte behöva laga extra till mig... Men jag äter inte kött men i stort sett varje gång vi har köttätande gäster (haha!) så lagar jag köttmat till dem. Om någon har någon allergi eller liknande så gör jag mat speciellt för dem, även om det innebär att det blir flera olika rätter. Jag brukar försäkra mig om att fråga efter matpreferenser när jag bjuder folk på middag, det är ju mycket trevligare att bjuda dem på sådant de gillar och kan äta! Dessutom är det ju lite sport att laga alternativ mat också som passar alla, typ gluten- och laktosfri diabetikervänlig efterrätt (kanske färsk fruktsallad med cashewnötsgrädde och rostade nötter?).

Om de åtminstone sa till innan att de inte tänker laga något till mig så jag kan ta med något (en quornfilé eller liknande är ju tämligen lätt att få med sig, även om jag gärna undviker just quorn pga att man inte vet varifrån äggen som ingår kommer, eller hur de andra råvarorna framställs...). Det har t o m hänt att jag frågat om jag ska ta med något till mig och när jag väl kommer så är det bara förrätten som är vegetarisk (champinjonburksoppa.... hmpf...). Så, det finns alltså inte längre några sociala skäl till att fortsätta äta fisk eftersom många i alla fall inte upplever det som lättare att bjuda på mat för att jag för deras skull fortsätter äta fisk. Vi får se hur det går, tills vidare kommer nog en och annan fisk slinka igenom moral-nätet ner i min mage, men bara om jag vet att den är schysst fångad. Åh vad mycket lättare livet skulle vara om man inte var matnörd och hade krav på kvalité och smak och ursprung!

Just vad gäller mat saknar jag att bo i stan och att bo närmare likasinnade. Med likasinnade menar jag sådana människor som verkligen ÄLSKAR mat, som känner smak på riktigt (dvs inte röker.....), som väljer råvaror med omsorg, som är kreativa i köket och anpassar sig till säsongens utbud. Vi var ett gäng som hade ett matlag som turades om att bjuda på middag, det blev ofta internationell mat eftersom vi var ett internationellt gäng. Det var så bra, trevligt och gott! Saknar det... Men jag har inte gett upp, har insett att det finns en lite grupp eko-intresserade här i byn och kanske kanske kan jag få till något bra här såsmåningom. Jag hoppas att ekobutiken jag snart öppnar bidrar till att lokalisarna får upp ögonen för att världen fortsätter utanför husknuten och att man måste börja tänka på den med, inte bara på sig själv.

Dagens recept blir en värmande Borstj - rödbetssoppa. En massa rivna rotfrukter som får koka ihop, gärna i en järngrya så att den får ett bra tillskott av järn. Mycket vitaminer, och en fantastisk färg som gör alla glada som laxar!

Borstj på mitt sätt

1 stor hackad gul lök
2 klyftor vitlök
ca 500 g rödbetor (spara ev en rödbeta och riv i efter att soppan kokat färdigt för ännu intensivare färg!)
2-3 stora morötter
en bit rotselleri
ca 2-300g vitkål
ca 1-1,5 liter vatten
2 buljongtärningar eller 2 tsk örtsalt och ev en tsk Marmite om du har det hemma.
2-3 tsk vinäger
2 msk tomatpuré
ev salt och massor med nymald svartpeppar
Lite olja att steka löken och grönsakerna i

Stek den hackade löken i olja på medelvärme tills den är mjuk och genomskinlig men utan att den tar färg - det tar ca 10 min. Riv alla grönsakerna, strimla kålen i korta strimlor. Fräs allt tillsammans med löken i fettet. Tillsätt resten av ingredienserna, tag först en mindre mängd vinäger och smaka av med mer mot slutet om det behövs.  Sjud soppan i ca 45 min tills den har kokat ihop och alla grönsakerna är mjuka. Servera varm med en klick yoghurt ev blandad med pepparrot och bröd.

Efterrätt

Dagens moralkaka är given - köp ENDAST ekobananer! Om du köper konventionellt odlade bananer steriliserar du och dödar plantagearbetare och oskyldiga sköldpaddor och du kommer att BRINNA I HELVETET i flera evigheter! Got that? Då så... nu till efterrätten:

Bananglass

1 djupfryst, gärna något övermogen, banan
1 msk kakaopulver
lite vaniljsocker
ev lite olika nötter

Låt bananen tina ca 5 minuter, kör sedan den och övriga ingredienser i en mixer tills den blivit krämig. Voila! Bananglass.

Enjoy!

Tiden går - oavsett om man har roligt eller inte...

Hallå där igen! Det blev visst ett uppehåll i bloggandet - det var inte riktigt meningen. Men nu är jag tillbaka. Man skulle ju kunna tro att jag haft jättemycket jobb och det är därför jag inte bloggat, men det har jag tyvärr inte. Inte jobb jag fått betalt för i alla fall. Så här mycket lågsäsong har jag aldrig varit med om, det brukar alltid vara någon som behöver renoverings- eller byggjobb då och då i alla fall, men nu är det helt dött. Om någon helt plötsligt kände att de behövde någon som gör den typen av arbete så kolla på www.hansforsbruk.se så får ni se vad vi kan erbjuda. Vi har VÄLDIGT bra priser just nu, tveka inte att kontakta oss...

Vi försöker dock tänka positivt och hålla ut ett tag till innan vi börjar leta efter anställningar (fast jag kollar arbetsförmedlingen regelbundet ifall det skulle dyka upp något...) - vi vill ju så gärna kunna leva på vår egen verksamhet och eftersom den är beroende av att vi är flexibla vad gäller tider så är det svårt att vara fast-/deltidsanställd någon annanstans utan att båda jobben blir lidande. Det skulle kännas dumt att inte ge denna verksamhet en riktig chans att få bli något. Vi får se. När våren kommer och vi kan öppna eko-butiken nere på bruket så kanske det lossnar. Jag går nu också på folkhögskola här i närheten och passar på att utnyttja att jag har tid, jobbar både där och på distans - skönt att ha tillgång till deras fantastiska verkstäder. Vi renoverar vidare hemma, letar efter finansiärer till olika projekt vi har idéer till och skriver ansökningar till olika organisationer. Tur man är svensklärare så man inte är främmande för att skriva miltals med dokument och fylla i mallar....

Med anledning av ovanstående så är det inte svårt att förstå att det där med budgetmat förtfarande är aktuellt. Min make gav mig utmaningen att klara en månads mat för oss båda (en vegetarian som ibland (allt mer sällan) äter fisk och en köttätare light) på 1000kr. - Inga problem, sa jag. - Det kommer ALDRIG att gå, sa han. Jag vann. Och det blev pengar över, typ 150 kr.

Kruxet med att laga mat billigt är egentligen att man måste ha en lite extra tid (det har vi ju nu, så det funkar) eftersom det tar tid att planera menyn och planera inköpen (och inventera skafferiet/kyle/frysen så att man verkligen utnyttjar det man har hemma) och så tar det eventuellt lite längre tid att laga. Hur gör jag då?

Jag brukar börja med att sätta mig ner och brainstorma fram kanske 10 middagsrätter och 10 lunchrätter utifrån vad jag TROR att vi har hemma. Hos oss är lunchen huvudmålet och kvällsmaten ett lättare mål eftersom vi båda jobbar hårdast under dagen och ofta mer än 8 timmar om dagen (även om det är obetalt "jobb") och är hungrigast då. Sedan i december har vi i stort sett alltid ätit soppa till kvällsmål vilket fungerar väldigt bra. Det är lätt att koka stora satser, lätt att värma lite i taget och kan varieras i det oändliga (även om vi har ett gäng som återkommer oftare än andra - ärtsoppa t ex...).

När jag gjort det går jag ett varv och inventerar förråden, skafferi, frys mm. Mitt skafferi är relativt välfyllt med olika bönor, linser och gryner - vi köper ofta på oss sådant när vi är i större städer för att vara säker på att hitta det vi vill eko. I frysen har vi lite bär, nötter, hembakt bröd och bullar av olika slag, och en massa kött - vi köper lokalt skjuten älg och lokalt slaktat eko-lamm. Det är det maken får leva på, vi köper nästan inget kött i butik - om vi inte får se eko-kyckling, men det händer i stort sett aldrig, inte ens i Arvika.

När jag kollat att mina planerade rätter i huvudsak är baserade på det som finns så skriver jag en lista på vad som saknas. Och nu kommer det jag oftast INTE gör om jag har gott om pengar: jag rangordnar sedan varorna efter hur snart jag behöver dem. Då kan jag när jag står i affären avgöra om jag ska köpa dem även om jag t ex inte hittar en eko-variant av varan, eller vänta tills nästa gång vi åker till t ex Arvika där det är lite bättre eko-utbud. Det som också tar längre tid är själva handlandet - trots den detaljerade listan jag har med mig eftersom utbudet ju också måste styra. Därför gå jag alltid runt i affären och kollar om de fått in nya varor, om det råkar var något med kort datum, eller som är på rea, som kan passa, och ibland ändrar jag då min lista och byter ut vissa ingredienser mot andra. Då får man inte vara stressad och köpa extra "bra att ha hemma"-saker, utan bara det som går åt.

På vintern tycker jag att det är svårt att hitta trevliga färska grönsaker. I stort sett köper vi bara rotfrukter och någon enstaka gång roman-sallat. Kinakål gillar jag, men inte maken så det blir inte så ofta. Därför brukar jag ofta grodda mycket på vintern (mest mungbönor och alfalfa-frö) så att man får i sig vitaminer den vägen. Och glöm inte de frysta grönsakerna som håller håller näringsvärdet ganska bra så länge de inte alldeles kokas sönder. Apelsiner däremot är verkligen i säsong och ganska billiga så det köper jag ofta. Att äta någon c-vitaminrik frukt i samband med huvudmålet är bra, då tar kroppen upp järn mycket bättre, bra för oss vegetarianer av kvinns-kön som ofta har brist på det. Undvik svart te eller kaffe i samband med mat, det hindrar upptag av järn - liksom mjölkprodukter. Så det där med att dricka mjölk till maten kan vara läge att sluta med - av flera anledningar. Återkommer till det i ett annat blogginlägg.

Förresten, ett tips - läs en bra och intressant diskussion om kött och köttkonsumtion på Flora och Adrians blogg, där finns också en länk till en intressant ny guide till köttätande från Jordbruksverket som också tar upp icke-animaliska proteiner som t ex Quorn! Läs den om ni inte redan gjort det. Väldigt informativt, nyanserat och tydligt.

Så, dagens recept får bli en budgetsoppa som vi faktiskt serverade som en av sju (ja, sju!) rätter på nyårsafton. Det var min make som önskade den, hans far brukade laga den vid festliga tillfällen. Vi åt fem förrätter, varav tre var "Tre små soppor", denna var en av dem. Soppan heter Carl Butlers vitlökssoppa, men jag har tagit bort de ägg man ska knäcka i och koka med i slutet. Är inte så förtjust i ägg i soppa på det viset... Den innehåller bisarra mängder vitlök, men det kan man inte tro när den är klar. Med gott bröd till, eller kanske matmuffins, är det en lyxig budgetmåltid.

Butlers vitlökssoppa på mitt sätt

4-6 portioner som huvudrätt - många fler portioner som förrätt.

ca 15 normalstora klyftor vitlök eller fyra "Solo"-vitlökar
2 tetror eller en stor glasflaska 700ml tomatkross (inte konservburkar, läs om varför t ex här: svd.se)
ca 1/2 tub tomatpuré
1 msk parikapulver, inte starkt - för er från Ungern så går lite Piros Arany också bra
ca 8-12 dl vatten
2 tärningar grönsaksbuljong
Rapsolja (eller oliv, eller kokos utan smak - ta vad du har, men kanske inte sesam...)
ca 1/2 dl fryst persilja
salt & peppar

Till servering: ev. fullkornspastaskruvar eller spaghetti bruten i 2 cm långa bitar, bröd.

Skala vitlöksklyftorna och fräs dem mjuka i olja på inte allt för stark värme - de ska inte får färg. Pressa ner tomatpurén direkt i kastrullen och rör runt så att den får steka med lite, se upp så att det inte bränns. Rör ner paprikapulver och tillsätt sedan tomatkross, buljongtärningar och ca 8 dl av vattnet, salt och peppar. Rör runt lite och smaka av så att det inte blir för blaskig tomatsmak (det beror på hur de krossade tomater man fått tag på är...) men tänk på att soppan nu ska puttra i ca 45 min så en del vatten kokar ju bort, det finns alltså utrymme för lite extra vatten från början. Låt puttra på låg/medelvärme med lock på glänt, rör då och då. Strax före servering rör man i persiljan och smakar av med mer salt & peppar om det behövs. Om man är extra hungrig kan man koka lite pastaskruvar, eller bryta spaghetti i småbitar och koka. Lägg sedan i den färdigkokta pastan i soppan vid servering. Lägg inte i en massa pasta i den soppa du ska spara, om pastan ligger kvar i soppan länge fortsätter den att svälla och löser till slut upp sig i en sladdrig massa... Jag brukar lägga upp pasta på en tallrik, hälla över soppa - om de är kalla kan man micra dem tillsammans.

Variera

Jag gjorde en dubbel sats av denna, vi åt den i ett par dagar på kvällarna - sista kvällen hade jag dock fått syn på att de hade erbjudande (13kr!!!) på musslor i lag - en burk på kanske 200g- på affären som såg bra ut och bestämde mig för att lyxa till det - det var ju trots allt fredag. Så jag gjorde en musselsoppa av våra sopp-rester. Alltså: ca 6-7 dl av ovanstående soppa fick koka upp, jag spädde med lite av mussellagen (som jag först smakat på så att den var god), och ca 1/2-1 dl grädde som satt i kylen och såg ledsen ut. När allt kokat upp så tillsatte jag musslorna och rörde runt bara så att allt fick bli varmt. Det blev väldigt gott, skulle säkert funka med alla möjliga fiskar/skaldjur om man har sådana lyx-rester hemma.

Smaklig måltid!